|
Jag KLARADE det!! Ja, nu har Maja tagit sig över det stora havet för andra gången. Denna gången var det med bara en besättningsmedlem, jag Thomas Grahn. Klockan 00.05 lokal tid (11.05 UTC) den 15:e maj 2008 angjorde jag bryggan som tillhör Kinsale yacht Club. En oerhörd känsla att knyta fast Maja vi bryggan och se henne från utsidan. På väldigt skakiga ben gick jag några meter från båten och synade det som varit min värld i 45 dagar. Resan som jag gjorde från Stuart, Florida till Kinsale, Ireland har alltså tagit 45 dagar 8 timmar och 55 minuter. Denna nonstop-segling har jag tillryggalagt drygt 4000 nautiska mil räknat den sträcka som jag gjort mellan tolv på dagen och klockan tolv dagen innan. Så en dag när jag har kryssat kanke jag har seglat 100 nm men kan bara räkna 30 utav dom, eftersom jag har seglat sicksak. Fågelvägen är det ca 3500 nautiska mil. Resan har innehållit möte med det största djur jag sett i hela mitt liv, en 15 meters val. Segling i vindar på närmare 20 sekundmeter som har fått upp Maja i toppfarten 13,6 knop när hon surfade nerför dom stora vågorna. Dom många otroliga solnedgångarna och stjärnklara nätter när månen lyser upp hela havet på ett helt magiskt sätt.  (1) Äntligen framme efter 45 dagar 8 timmar och 55minuter  (2) Stundvis så var det rätt blåsigt på Atlanten.. Maja får en brottsjö i sittbrunnen.  (3) Många fina solnedgångar..  (4) När det blåser för mycket får man upp på däck och reva... Det har varit en otrolig resa och jag tvekar inte på att jag kommer att komma ihåg den hela livet. Ett grymt äventyr som fick ett ganska dramatiskt slut. När jag seglade förbi Azorerna för nu 18 dagar sedan höll jag mig medvetet långt väster ut. Detta för att kunna ta fördel av dom västliga vindarna "som alltid blåser" när man kommer lite längre norrut. När jag kommmit tillräckligt långt norrut, sydväst om Irland bestämde jag mig för att börja ta mig nordost mot mitt slutmål Kinsale. Men som på beställning började det blåsa ost, nordost. Vinden rakt emot mig 160 distans till Kinsale så det var bara att börja kryssa. Jag var mycket ivrig att komma till land efter att varit ute och seglat i drygt 40 dagar. Så jag drev Maja hårt i dom relativt starka vindarna. Efter ett par dagar blev det för mycket för Maja som nu har fyllt respektabla 35 år. Jag låg i min koj efter att precis ha käkat lunch som bestod utav två grapefrukter och två apelsiner. En stor smäll, !BANG!, skakade Maja. Min första tanke var att vi hade seglat på något, men vad? På bara en sekund hann jag tänka på tusen olika saker som kunde ha legat och lurat i vattnet. Samtidigt flög jag upp och kollade akterut i kölvattnet, men där fanns ingenting. Då såg jag att focken fladdrade kraftigt och att den inte var på rätt ställe. Infästningen för förstaget hade gått av(!). Katastrof.. Tankarna snurrade runt när jag snabbt revade seglen och säkrade masten och tog hem focken. För att säkra masten använde jag mig av ett fall som jag knöt i den främre förtöjningsknapen, Nu var det ingen risk att masten skulle falla ner. När jag fått in focken visade det sig att den hade fått ett antal hål efter incidenten två stora som mätte en halvmeter i diameter. Detta var den 14:e maj ett och ett halvt dygn innan ankomst till Kinsale. Detta skulle sakta Maja ännu mer i våran framfart mot Kinsale. Eftersom vi nu inte kunde driva på lika hårt med tanke på det provisoriska förstaget och den nu trasiga focken var det enda förseglet som fungerade riktigt bra på kryss. Stämningen var låg.. Det följande ett och ett halvt dygnen var låånga med lite sömn och dessutom sjönk temperaturen i kabinen till 12 grader. Men det var inte så mycket annat att göra en att kämpa på.. Och ett och ett halvt dygn senare siktade vi The old Heead of Kinsale som är den stora fyren som ligger utanför hamn nloppet. En oerhörd känsla av lycka infann sig och jag satte igång mobilen för att försöka medela min ankomst till land. Efter några signaler svarade min far och han var grymt glad att jag klarat det. Han kom också med den otroligt glada nyheten att han, mamma och min bror Patrik skulle komma och hälsa på. Så nu (16:e maj klockan 19.45) sitter jag och väntar på dom alla tre som kommer storma in här om bara någon halvtimme. Och vart är här? Jo det är på Kinsale Yacht Club´s pub där jag nu sitter och avnjuter en välförtjänt Carlsberg Export.  (5) Var tvungen att ta med den första personen jag träffade på 45 dagar, John Limmerick som var på väg ut för en liten helgsegeltur..  (6) Nu är jag här.. Nyklippt, nyrakad och väldoftande avnjuter jag nu en kall mycket, mycket välförtjänt Caerlsberg Export..... //Thomas, Kinsale, Irland |
