Resan till USA del 3

Resan till USA del 3 Första dagarna på Atlanten. Det kalla höstvädret hängde fortfarande kvar i luften och på kvällen var det dubbla filtar som gällde. Men vi var på väg söder ut och vi visste om bara en vecka eller två skulle vi ha temperaturer på drygt 20 grader i både luft och vatten. De första dagarna var vi väldigt upptagna med att hålla utkik efter alla fiskebåtar som huserar i området söder om Irland och väster om Frankrike. Vi pysslade också en hel del med Maja´s självstyrning. Maja har nämligen varken vindroder eller autopilot utan vi använde oss utav ett alternativt system, ”sheat to tiller”. Systemet har många fördelar som att det är billigt och enkelt att laga men baksidan är att det krävs en hel massa experimenterande innan man får det att fungera. Jag har många gånger suttit i sittbrunnen och drömt om vindroder och autopilot, men när man väl får ”sheat to tiller” att fungera är det grymt roligt.

 

Loggboken: Tisdag 9 Oktober, (46 47N 009 56W) Nordväst om Portugal.

Första badet avklarat! Kanonfint väder sol 22 grader och vattnet har fått en klar blå färg. I morse var vi tvungna att slänga den sista mjölken då det blivit nått som liknade smörklumpar i den.

ImageImage

(1)Allt går bra Maja tuffar på söderut på Biscaya. (2) Förtsa badet, Yrvind får agera badvakt.


Söndag den 14 oktober 210 distans WSW om Lissabon..

”När det är lugnt och fint kommer ofta stormen”. Ja det hade vi fått erfara många gånger så här långt på resan. Naiv som man är trodde vi att vi nu skulle vi kunna klara oss från oväntade incidenter. En förmiddag strax utanför Spaniens nordvästra spets, Cape Finistere, kom den första incidenten på vår Atlantöverfart.

 

Jag skulle precis sätta på Gps´n och den vägrade att starta. Tankarna snurrade runt, runt och jag öppnade durkskivorna för att komma åt batterierna som är placerade i kölsvinet. Nu började pulsen slå ordentligt, hela kölsvinet var fullt med saltvatten och batterirena var dränkta. Trodde vi hade haft tillräckligt med läckor i båten, men tydligen inte. Efter en stunds uppståndelse och förbrilt pumpande märkte vi att vattnet inte fortsatte att komma så vi kunde lugna ner oss. Ett lite tag senare hittade vi läckan, det var en lucka i sittbrunnen som var dåligt tätad. Massa sicaflex och några nya skruvar löste det problemet. Men batterierna mådde inte så bra. Eller rättare sagt batteriklammorna på batteripolerna. När vattnet hade stigit över polerna hade det blivit en galvanisk korrosion. Detta hade gjort att den klammern som satt på pluspolen i princip löst upp sig och resterna hade hamnat på minus polen. Till och med den tjocka startkabeln hade gått rakt av där den satt fast i batteriklämman…  ------

ImageImage 

(3)Här inträffar den första riktigt läskiga incidenten på resan. (4) Den galvaniska korrisionen hade gjort att den tjoka startkabeln gick av.

 

En morgon någonstans utanför Portugals kust….Solen tittar upp över horisonten och fyller salongen med ljus. Jag stiger upp och pillar med min sextanten ut i sittbrunnen. Tar ett par solhöjder. Under tiden gör deckhanden Yrvind frukost. Frukosten består utav några rågbrödskivor och som pålägg har vi edamerost och salamikorv. Den fina frukosten avslutas med ett äpple. Under frukosten pratar vi om vad vi hade fått se igår. När vi under gårdagskvällen hade gått ner i ruffen för att lägga oss hörde vi några delfiner ”prata” på utsidan. Vi gick ut i mörkret för att kolla om vi kunde se dom. Vi hade grym tur! Just den här kvällen var det mareld i vattnet, mycket mareld. När delfinerna simmade fram och tillbaka under båten gjorde dom ett glödande spår i vattnet. Grymt häftigt och det är något jag sent kommer att glömma.

 

 ImageImage

  (5)Solnedgång utanför Portugal strax söder om Biscaya. (6) Reparatin av en trasig lanterna. Knöt ett fall runt bröstet och drog mig upp.

 

Torsdag 25 oktober (Dag 16) Kl 20.50

Vind: Syd 1 m/s.

För tredje kvällen i rad dör vinden ut. Ner med seglen så att det inte slår i dem när båten gungar fram och tillbaka. Nästa dag ökade vinden och Maja fick fart.

Lördag 27oktober (Dag 18)

Skulle jag göra en gipp. Seglet kom över precis som jag ville men när det fyllde på andra bogen hörde jag ett brak. Från akterliket strax under latta nummer två sträckte sig en 40 centimeter lång reva in i storseglet. Det gamla seglet som hängt med Maja sedan 1973 fick sin första lagning. Men det skulle inte dröja länge innan hon skulle få sin andra. Bara 8 timmar efter att jag gjort den första lagningen hördes ett nytt brak. Seglet hade skörat strax under den gamla lagningen så det var bara att kila upp med pannlampan och börja om på nytt.

Image

(7) När seglet gick sönder för andra gången lagades seglet på plats.

 

 

Sista dagen i oktober efter att seglat nästan rakt söder ut i 25 dagar började vi svänga väster ut mot Florida. Nu skulle Atlanten börja korsas på riktigt. Denna milstolpe på resan firades med en fruitcake. Vår enda sådan som länge legat och läskat Majas besättning. Till middag denna speciella dag fick vi också gulaschsoppa. Kanske inte så speciellt eftersom det äts 3-4dagar i veckan. Dom andra 3-4dagarna blir det dillkött. Till dessa utsökta kötträtter blev det potatis så länge den räckte. Man kanske kan tro att man blir trött på en sådan enformig kost. Men skall jag vara ärlig kan jag fortfarande vara riktigt sugen på båda kötträtterna.

ImageImage

(8)Dill kött med potatis. Våran middag varannan dag. (9) Här efter 25 dagar började vi segla öster ut mot USA.

 

//Thomas

Resan till USA, del 2

Atlantseglingen del2 

Tidigt på morgonen den 27:e september anlände vi till Kinsale. Seglingen från Belfast hade gått fort, de drygt 300 distansen avverkade vi på 47 timmar. Nu hade vi nått en av de stora milstolparna på resan, sista hamnen i Europa. Många gånger under resan från Ellös hade just den här platsen känts väldigt långt borta. Väl framme hade vi mycket att fixa med inför den stora resan. Listan var lång, några av de största sakerna var; ta bort toaletten, måla botten, klarera ut och skaffa all proviant vi behövde inför den långa seglingen.För att kunna måla botten och täta de skrovgenomföringar som hörde till toaletten fick Maja komma till en Marina.

 

ImageImage 

(1)Maja kommer in på varv. (2) Botten var tvungen att göras ordentligt ren. Här slipas det nya "Yrvindrodret" så att botten färgen kan fästa.  

 

 

Den färska maten vi tog med oss var i huvudsak frukt. Vi ville inte riktigt gå till den lilla mataffären och handla onödigt dyr frukt så vi lurade på om man inte kunde få tag på en grossist. När vi gick och grubblade på detta såg Yrvind en fruktbil stå parkerad 100 m längre bort. Vi sprang bort till killen som höll på att leverera frukt till en restaurang. En stund senare hade vi beställt 10 lådor frukt från Kealings. Att beställa frukt från Kealings skulle visa sig vara en riktig lyckoträff. Vi beställde 100 citroner, 200 äpplen, 160 grapefrukt, 20 kg potatis, 20 kg lök  och ca 200 apelsiner. Allt vi beställde höll sig riktigt bra och vi hade färsk frukt hela resan.

ImageImage 

(3)Mycket frukt var det.. (4)Fick ner det tillslut.

 

 

  Allt som var på vår lista var fixat och nu väntade vi på ett bra tillfälle att lämna Europa. Vi visste att vi var sent ute, oktober börjar vädret bli sämre utanför Biscaya. Vi visste att ju längre vi väntar dessto sämre kommer vädret bli. Under våra dagar hade vi gått in mer och mer på vilken rutt skulle välja och i stora drag blev det som på bilden nedan.  Vi skulle lämna Irland och segla söder hålla oss väl utanför Biscaya sedan fortsätta söder tills vi kom på latitud Madeira. Därefter skulle vi börja dra oss väster ut mot Florida. Efter att ha följt väderrapporterna i nästan ett par veckor fick vi en fin lucka i vädret. De absolut vanligaste vindarna runt detta område är syd-väst vindar vilket inte passar oss så bra. Men det verkade som det skulle komma in ett vind område som skulle ge oss ostliga och nordliga vindar. Med vetskapen om att vi var sena med att segla över Biscaya tog vi chansen och gav oss av.

 

Den 6:e oktober klockan 10.10 (09.10 UTC) lämnade Maja, Yrvind och jag Kinsales trygga hamn för att ge oss ut på Atlanten. Svårt att beskriva känslan att lämna hamnen den morgonen. Den där dagen då vi lämnade var jag både rädd, förväntansfull och full av frågetecken. Hur skulle det bli att vara ute på havet så länge? Hur skulle det funka mellan mig, Thomas 20, och Yrvind 68? Skulle allt på båten hålla? Ja frågorna var många och man började undra lite vad man gett sig in på. Plötsligt blev allt så verkligt, nu fanns det ingen återvändo. Nästa stopp Florida.

ImageImage 

(5)6oktber lämnade vi Kinsale. (6)Detta är det sista land vi kom att se på de närmaste två månaderna. 

 

 

 

 

Fortsättning följer… 

//Thomas, Stuart, Florida

 

Resan till USA, del1

Nu har detta äventyr fått en tydlig milstolpe. Jag, Thomas Grahn och Sven Yrvind har nått det mål vi satte upp för snart ett halvår sedan. Sedan starten den 24 augusti har vi seglat nästan 6000 nm och tagit oss ett kvarts varv runt jorden. 

 

I skrivandets stund (10 dec) sitter jag på Orlando flygplats och har precis vinkat av min mentor Sven Yrvind. För bara några månader sedan trodde jag att det inte skulle bli någon långsegling med Maja. Men så kom jag lyckligtvis i kontakt med min blivande mentor.  

 

I juli 2007 hade jag och Yrvind känt varandra i knappt två veckor. Jag hade ingen som jag kunde göra min Atlantsegling med. Yrvind försökte övertala mig att segla själv. Tanken var lockande men efter lite övervägande kom jag fram till att det skulle vara dumdristigt.  Då hade jag inte ens varit med om en hel nattsegling och det längsta jag seglat var till Skagen.   Samtalet fortsatte och Yrvind erbjöd sig att ”följa med en bit”. Några dagar senare satte vi igång med planeringen för resan som skulle ta oss till JensenBeach, Florida. 

ImageImage   

(1) Avsked av Yrvind hemma hos Matt och Karen. (2) 10 dec flög Yrvind till Sverige.

 

 

 

Planeringen kom alltså inte igång förren i mitten av juli i år. Mycket var tvunget att göras innan vi kunde ge oss av. Förberedelserna höll på dag och natt i flera veckor. Vi klarade vår deadline och den 24 augusti kastade vi loss från Ellös på Orust.

 ImageImage

 

 

(3+4) Den 24 augusti 2007 startade äventyret från Ellös, Orust. 

 

 

 

 

Till en början seglade vi dagsseglingar för att trimma in besättning och inte minst båten Maja. Lite naivt och med en viss övertro på min fina båt Maja trodde jag att det skulle bli en lätt match att segla till Irland. Men det skulle visa sig att resan skulle kantas av främst motorproblem men också en riktigt prövande segling över Nordsjön. 

 ImageImage 

 

 

(5) Den 31 augusti 2007 klockan 19.30 lämnade vi Kristiansand med Edinburgh i sikte. (6) Sista vi ser av Norden på ett tag.. 

 

 

 

Den 5 dagar långa överseglingen från Kristiansand till Edinburgh var tuff. Nordsjön bjöd på hårt väder, närliggande fartyg rapporterade vindar på 40 knop (nästan 20m/s). Det största problemet var dock att över byggnaden läckte på alla tänkbara ställen.  

ImageImage

 (7+8) Efter bara drygt ett dygn till havs började det blåsa ordentligt..

 

 

I nästan tre dygn blåste dessa starka vindar från nordväst vilket gjorde att vi fick ligga på bidevind(vinden snett framifrån ). Under den här tiden sköljde vågorna ständig över Maja. Det läckte bland annat från grabbräckena i taket, rakt ovanför våra kojer. Redan under andra dagens segling över Nordsjön var allt blött. Kojernas madrasser och sängkläder var genomblöta med saltvatten. Det tog inte lång tid innan alla kläder blivit förpestade av det kalla saltvattnet.

 

Så här står det i Loggboken: 

 

2 september 2007 Klockan 21.3057 34 N  04 37E         

Vind :Nordväst 18m/s stormfock och trisegel. Svens glasögon gick sönder i ett fall. Båten slår riktigt ordentligt och kapten har varit riktigt rädd för första gången. Men sista två timmarna har det varit bättre.   

 

ImageImage

(9+10) Dom korta, branta vågorna gjorde att "grönt vatten" sköljde över Maja.

 

 

Eftersom det är relativt grunt, blåsigt och inramat i Nordsjön blir vågorna väldigt choppiga. Vågorna blir mycket kortare och brantare än när man är ute på de stora djupare haven. Det blir ungefär som när man plaskar i ett badkar. Där blir det stora vågor och vattnet skvalpar ut. Om man istället plaskar när man badar i havet försvinner vågorna snabbt.  

 

När vi fick kryssa mot dessa vågor slog det väldigt i Maja. Hon liksom kom utifrån de branta vågorna och föll ner i vågdalen med ett ordentligt brak. Men det absolut värsta var kylan. Temperaturen låg på runt 10 grader och nordliga vindar. Eftersom allt var blött var det väldigt svårt att få upp värmen. Som tur var hade vi med oss överlevnadsdräkter som vi kunde använda. Dräkterna är konstruerade på ett sådant sett att värmen stannar kvar trots att man är blöt. Vi fajtades med de starka vindarna i drygt två dygn. Efter det bedarrade vinden och vi fick lite lugnare väderförhållanden som varade ända till Edinburgh.  

Image 

(11) Lugnet efter stormen. Magnifik soluppgång på Nordsjön. 

 

 

En av höjdpunkterna på denna segling blev när vi seglade genom oljefälten ungefär mitt i Nordsjön. Oljeplattformarnas facklor syntes på nästan 20 distans. När vi kom närmare låg det ett tiotal inom syn håll. Dessa jättelika plattformar lyste upp ett mycket stort område med sina magnifika ljuskäglor. Mäktig känsla att sitta uppe hela natten och smyga förbi obemärkt med lilla Maja.  

 

Image 

(12) Svårt att föreställa sig hur stora oljeplattformarna verkligen är. 

 

 

Efter fem och ett halvt dygn anlände vi till Port Edgar, Queens Ferry. Strax utanför Edinburgh, Skottland.  

ImageImage

(13) Efter drygt fem tuffa dygn anlände vi till Skottland. (14) Snart framme. Här är vi på väg under Forth Railway bridge. 

 

 

 Här slickade vi såren och fick en varm dusch. Vi fixade läckorna och en vecka efter ankomsten till Skottland gav i vi oss iväg. Genom Forth Clyde canal fortfarande med södra Irland som mål.  

 

ImageImage

 (15) En två dagars kanaltur från Queens Ferry (Edinburgh) till Bowling (strax väster om Glasgow). (16) Det var mycket skräp i kanalen som fastnade i runt propellern. Här drar kanalpersonalen Maja till närmaste brygga. 

 

 

Vi hade strax innan avresan från Sverige fått reda på att man var tvungen att ha visum om man kom till USA med båt. Under de mycket upptagna dagarna precis innan avfärden hann vi inte åka till Stockholm och fixa sådana.  Vi hoppades på att kunna fixa detta i Nordirlands huvudstad Belfast. Så detta var ett stort orosmoment. Det hela blev inte bättre när motorns oljetryck försvann. (Trodde vi eller jag, Thomas. Det visade sig senare vara laddningslampan) Plus att när vi skulle lägga till för segel i Belfast gick höljet på skotet sönder och fastnade i blocket.   

 

ImageImage

 (17) Segling mot Belfast utan motor... (18) Dramatiskt när vi skulle lägga till med endast segel. Skothöljet gick sönder och fastnade i blocket.   

 

 

Många saker som kunde gå mycket fel. Men allt löste sig. Efter bara 30 timmar iland hade vi våra visum i handen. Vi lyckades också hitta en mycket duktig mekaniker, Gary. Han hjälpte hos med avbrända generatorkabeln som orsakat att laddningslampan tänt sig. Och efter bara 3-4dar var vi klara för avfärd mot södra Irland och Kinsale.  

 En vecka efter ankomsten till Belfast fick vi en fin väderrapport. Den skulle bjuda på starka nordliga vindar. Detta skulle passa perfekt för våran framfart söderut på Irländska sjön.  

 

 ImageImage 

(19) Söder ut på Irländska sjön..   (20) Någonstans utanför Irlands huvudstad Dublin. Notera det blåa skvättskyddet vi skaffade i Edinburgh.

En kanonfin segling på Irländska sjön tog oss till den lilla staden Kinsale som kom att bli vår sista hamn i Europa.